Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle råka ut för det som skedde för en knapp vecka sedan.
Mitt Facebook konto blev kapat!!!
Först tog jag det ganska lugnt, tänkte, de här fixar sig, jag har haft mitt Facebook konto i snart 15år, jag bara måste ju få det tillbaka. Tyvärr visade det sig inte vara så enkelt, och det var egentligen min yngste son som först kom på vad det var frågan om. Hackern hade på något sätt kommit in på mitt konto, bytt namnet till ”Lily Collins”, därefter publicerat något som stred mot Faceebooks regler och på så sätt fått mitt konto avstängt. Och inte bara avstängt, även raderat!
Hoppet är det sista som överger en människa och jag försökte ( och försöker ännu) på alla sätt jag bara kunde komma på att nå fram till någon RIKTIG människa på Facebook. (Messenger var också hackat och omöjligt att ta sig in på.) Emedan jag hade ”tur” och mitt Instagramkonto fungerade. Jag försökte också där via ta kontakt med Meta och på så sätt få mitt Facebookkonto öppnat, dock utan resultat.
Jag har gjort en del efterforskningar i saken och denna hacker, som någon påstod sig spårat till Vietnam, var ute efter människors företagskonton. Jag hade mitt företag, Syateljé Ceelas konto länkat till min privata Facebook, och var antagligen därför ett offer. Hackern försökte på detta sätt få tillgång till folks kredituppgifter och annonskonton. Tyvärr blockerades ju nu alltså inte bara mitt privata konto, utan också min firma och även den ursprungliga sidan för Raseborgs Julhjälp.
In i det sista ville jag inte återfödas på Facebook, kändes som en del av mig dog samtidigt som min Facebookprofil försvann. Alla minnen, alla foton, alla kontakter, diskussioner, roliga citat och dråpliga situationer. Någon hade bränt min ”dagbok” utan mitt lov, allt hade gått upp i rök… ja, eller ska vi säga upp i cyberrymden?
Det har varit en vecka fylld av självrannsakan. Om jag inte finns på Facebook, existerar jag då? Ja, jag vet ju själv hur barnsligt det låter, finns ju mängder av människor som inte ens har ett Facebookkonto! Men när man vant sig vid det, när Facebook bara har blivit en naturlig del av ens liv. Man håller kontakt med folk, man postar inlägg här och där, man köper och säljer, man får råd och ger råd, delar med sig av sitt liv och tar del av andras. När Facebook mycket starkt har blivit en del av ens vardag och även en del av ens egen identitet, hur gör man då när det försvinner?
Ilska, uppgivenhet, sorg och resignation, inte direkt i den ordningen, men alla känslor har funnits där. Kan inte förneka att det varit en sorts identitetskris.
Dock totalt ofattbart att en sån här sak kan ske och att Facebook är så pass sårbart att det inte går att korrigera. Ingen som helst respons, förklaring eller överhuvudaget reaktion från deras sida. Blockad, raderad, punkt, slut!
Att detta ännu skedde under en tid i mitt liv när jag annars kände (känner) mig ganska psykiskt dränerad gjorde ju inte saken bättre. Livet som hemmafru är inte alltid en dans på rosor, definitivt inte när detta liv ännu innehåller tonåringar, en klimakteriemorsa och överlag ett liv i kulturchock. Ni anar inte hur skönt det skall bli att återvända till eget hem, bekanta platser och vardagens tristess. Till Finland!
Men nu har jag fått min nya profil godkänd av Facebook. Krävde dock en ny e-mailadress och en granskning från Facebook.
Min nya Facebook profil har samma profilfoto och samma omslagsbild som mitt gamla hade innan det raderades, jag hoppas nu att alla mina vänner hittar mig igen, ni kanske inte har saknat mig, men jag har saknat er…
Känslan just nu är dock lite tudelad. Samtidigt som jag känner mig kränkt av Facebook, anklagad för ett brott jag ej begått, dömd utan rättegång till ett livstidsstraff, så inser jag ju också att detta inte är en katastrof, det handlar ”bara” om sociala medier. Och för oss i "Gen X" borde ju detta inte var ett problem, eller?
Alla jag älskar och bryr mig om är oskadda, jag har min familj, mina vänner och jag mår också själv (relativt) bra. Ta hand om varandra och kom ihåg att leva i nuet!
Mamm
Comments